Kontakta oss: info@legalfriend.se

Internationell arvsrätt

Då människor är fria att röra på sig över landsgränser är det inte alltid självklart vilket eller vilka länders lagar och domstolar som kommer att behandla ett arvsärende.

I de fall svensk lag är tillämplig är det regelverket som redogjorts för ovan som ska användas, även på fall med internationella komponenter. Med anledning av att det här är det svenska regelverket som är av störst vikt redogörs endast kortfattat för vilka ytterligare regler som behöver beaktas i fråga om internationella arvsfall.

En utländsk medborgare har i Sverige som utgångspunkt samma rätt att ärva som svenska medborgare. Undantaget är då ett land har regler som hindrar att en svensk medborgare ärver på samma villkor som en inhemsk. Regeringen har då rätt att förordna att motsvarande inskränkningar ska gälla för den aktuella statens medborgare i Sverige. Detta följer av 1 kap. 3 § ÄB. Enligt 9 kap. 3 § ÄB gäller samma villkor för en utlännings rätt att i Sverige ta del av testamente. Dessa bestämmelser går i linje med den inom EU tillämpade hemvistsprincipen som avseende arv framgår av artikel 4 i EU:s arvsförordning från 2012. Hemvistsprincipen innebär att det är domstolarna i den medlemsstat den avlidne hade sin hemvist vid sin död som är behöriga att fatta beslut om arvet.

EU:s arvsförordning reglerar vilket lands domstolar och andra myndigheter som får besluta i frågor om arv med internationell anknytning samt vilket lands lag som ska tillämpas på arvet. I det fall den avlidne vid sin död inte har sin hemvist i en medlemsstat kan medlemsstaten i vilken den avlidne har kvarlåtenskap trots hemvistsprincipen vara behörig att pröva målet. För att kunna pröva målet i dess helhet krävs att den avlidne är medborgare i den aktuella staten alternativt att den avlidne haft sin hemvist i staten inom fem år från det att talan väcks. Om villkoren för att pröva ärendet i sin helhet inte är uppfyllda i någon medlemsstat kan varje medlemsstat i vilken den avlidne har kvarlåtenskap fatta beslut om dessa tillgångar. Denna subsidiära behörighet framgår av artikel 10 i EU:s arvsförordning.

EU:s arvsförordning artikel 20 stadgar att, i fråga om internationella arvsmål, den lag som anges i förordningens ska tillämpas även om den inte överensstämmer med det dömande landets lagar. Enligt artikel 22 i förordningen har den avlidne rätt att före sin död välja att lagarna i det land i vilket hen är medborgare ska tillämpas vid hantering av arvet, valet ska göras i enlighet med formkraven i det valda landets lagar.

Utöver EU:s arvsförordning finns i Sverige ytterligare en central rättskälla på området, Lag (2015:417) om arv i internationella situationer. Lagen syftar till att komplettera EU:s arvsförordning men reglerar även särskilt de nordiska förhållandena och i viss mån rättsförhållanden med de utomnordiska stater som inte tillämpar arvsförordningen

Kompletteringarna av EU:s arvsförordning berör främst formella frågor såsom vem som kan utses till boutredningsman, hur ett testamentes formella giltighet ska bedömas och hur utländsk hantering av samma fall ska behandlas. För fullständig redogörelse av de kompletterande normerna, se 2 kap. lag om arv i internationella situationer.

Kapitel 3 i lag om arv i internationella situationer stadgas hur arvsärenden som har rättsverkan i minst ett annat nordiskt land ska hanteras. Centralt är att ett beslut rörande förvaltning av dödsbo som fattats av domstol i ett nordiskt land beträffande en person som vid sin död hade sin hemvist i det landet ska gälla även i Sverige. Kapitlet redogör även för erkännande och verkställighet av domar som rör rätt på grund av arv, testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvar för den dödes skulder. Vid dessa frågor hänvisas dock i första hand till lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område.

Slutligen behandlas, i 4 kap. lag om arv i internationella situationer, förhållanden i internationella arvsärenden som förutom Sverige berör ett land som inte täcks av varken det nordiska eller europeiska samarbetet. Kapitlet stadgar att ett beslut som vunnit laga kraft i ett annat land som huvudregel ska erkännas även i Sverige, till denna huvudregel finns dock ett par undantag angivna.

I enlighet med övergångsbestämmelserna till lag om arv i internationella situationer gäller de gamla reglerna på rättsområdet om dödsfallet inträffat före 17 augusti 2015. Dessa äldre regler återfinns i; lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m., lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge samt lagen (1935:46) om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge.