Huvudregeln för preskription av arv är att en arvinge eller testamentstagare måste begära att få sitt arv inom tio år från dödsfallet. Men det finns flera undantag som innebär en kortare preskriptionstid. Du kan inte begära ut arvet efter det att preskriptionstiden har passerat. Då kallas det att arvet preskriberats.
Huvudregeln är 10 år
Huvudregeln när det kommer till preskription av arv hittar du i 16 kap. 4 § ÄB. Om man inte träffas av något av undantagen, så ska arvinge eller testamentstagare göra sin rätt till arv gällande inom tio år från dödsfallet. Om rätten till arvet inträder senare än så räknas preskriptionstiden från den tidpunkten. Oavsett är den yttersta preskriptionstiden är alltså tio år.
Undantagen som gör att preskriptionstiden är kortare
Det finns undantag från huvudregeln som innebär en kortare preskriptionstid. Undantagen är dessa:
Om den ovan nämnda tiden har gått ut utan att arvtagaren har gjort sin rätt till arv gällande så har man inte längre rätt till arvet, se 16 kap. 7 § ÄB. Detta innebär alltså att man inte kan kräva sin rätt till arvet efter att den stadgade tiden har passerat, det är detta som kallas att arvet preskriberas.
Vad händer med ditt arv om det är preskriberat?
Om en arvinge eller testamentstagare inte tillträder sitt arv och inte heller anmäler ett anspråk på arv i rätt tid, har han eller hon förlorat rätten till arv (16 kap. 7 § ÄB).
Vad händer arvet efter preskription?
När ett arv eller en rätt enligt testamente har preskriberats träder de som enligt arvsordningen, testamentets föreskrifter eller bestämmelserna i 11 kap. 6 och 7 §§ ÄB får rätt till lotten, in som dödsbodelägare (16 kap. 8 § ÄB).